— 6 —
”Hell! kämpar, Hell! Men Borgherrn sägen:
Att han, vid solens första glöd,
Utmanas uppå lif och död.
Vill han det ej, då vet jag vägen,
Och straxt till honom hasta skall,
Den går blott öfver borgens vall,
Dertill man knappt sin häst behöfver,
Ty högre har jag sprungit öfver.
$äg honom det. Hans svar jag vill
Afvakta här. Lägg det dertill.”
För hvarje ord, som Riddarn sade,
Portvakten till sitt öra lade;
Men när det sista utsagdt var
Mer högt än förr han pannan bar.
Han var bland dem, som ögat sluter
Då friden står på höjd och fjell,
Så rosig som en Junii qväll;
Men lik raketen åter skjuter,
Djerfsinnad, opp då striden står
På kopparbucklig sköld och slår.
Det finns ett mod, hvars kraft förklingar
Vid brasans och vid bordets glam;
Men bryter som ett Drakskepp fram,
Då stormen far på lösta vingar,
Och jagar öfver vredgad sjö,
Der böljor tumla om och dö.
Och fastän Harald re’n i locken
Snart nog ett sekel kanske bar,
Inom den fasta vapen-rocken
Bor ynglingshjertat ännu qvar.
