Den 7 september 1878 inträffade här i Stockholm ett dödsfall, som framkallat sorg och saknad icke blott bland den aflidnas anhöriga och närmare vänner, utan äfven i större kretsar, och underrättelsen derom kommer otvifvelaktigt att mottagas med smärtfullt deltagande i hela vårt land: Wilhelmina Hierta, född Fröding, afled efter någon tids sjuklighet, nära 73 och ett halft år. Hennes lifsverksamhet var fulländad, och hon hade haft lyckan att se sin ålderdom förljufvad af anhörigas kärleksfulla omvårdnad samt af allmänhetens aktningsfulla och tacksamma uppmärksamhet. Hon fick en fridfull och stilla död, men de som hade glädjen att känna henne personligen stå sörjande vid båren och beklaga, att hon ej ännu längre fick vistas bland dem, till deras egen uppmuntran, styrka och stöd på det ädlas väg.
Wilhelmina Hiertas namn vardt först genom hennes makes kändt för en större allmänhet, men det förtjenar ock i och för sig vördnadsfull uppmärksamhet. Hon var en af de qvinnor som i handling kraftigt och klart lagt i dagen hvad hennes kön kan uträtta, då det ej af yttre omständigheters hämmande inverkan hindras att utföra goda gerningar till hela samhällets gagn. Välvilja och menniskokärlek, rättrådighet, kraft och mod utgjorde grunddragen i hennes sinnelag, och dessa egenskaper visste hon också att göra fruktbärande, först i förening med sin make, vid hvars sida hon i många år stod uppmuntrande och bispringande, men sedan ock på egen hand, då hon på ålderdomen med klar blick mot ett högt mål riktade hela sin senaste lifsverksamhet.
