Ur Ny Illustrerad Tidning för den 9:de februari 1878 låna vi följande meddelanden:
»Fru Wilhelmina Hierta är född i Göteborg den 13 mars 1805. Fadren var grosshandlaren Anders Fröding, modren Johanna Elisabet Minten. Dels i hemmet, dels i en tysk pensionsanstalt vårdades framgångsrikt hennes utveckling, och då hon i blomman af sin ungdom passerade en sommar i Medevi, var det icke endast hennes yttre behag, som gjorde intryck på den liflige kongl. sekter Hierta, hvilken äfven var der. Han var då ännu en ung man i verken, om än redan något öfvad tidningsman i Argus' skola, men publicitetens Rubicon hade han ej passerat. De ungas vägar skildes åter. Wilhelmina Fröding gjorde en synnerligen behaglig resa till Italien — »egen vagn» från Hamburg till Trieste! — och tillbragte en vinter i Rom, i umgänge med Thorvaldsen, Fogelberg, Byström, Nikander, Longfellow — att icke nämna palatsens salonger, i hvilka den unga svenskan ej var obemärkt. Men några år gingo åter; Wilhelmina Fröding tillbragte vid Gustafsbergs badort sin sommar, och Lars Hierta, som nu inpå tredje året styrt »Aftonbladet» genom polemikens och poletikens bränningar, återsåg henne der under en kort sommar-rast; nu blefvo deras banor förenade. Bröllopet stod i Göteborg den 7 december 1833.»
»Det ville mod till i de dagar», tillägger N. I. T., »att vara Lars Hiertas maka.» — Ja, kan hvar och en säga, som egde lyckan att känna henne, hvad som i hög grad utmärkte henne var ett bland qvinnor, i följd af uppfostran och föråldrade samhällsåsigter, ej alltid vanligt moraliskt mod. Detta gjorde henne till den bästa hustru för en sådan reformator och politisk kämpe som Lars Hierta. Den i sin hemort för skönhet och själfull begåfning allmänt firade och eftersökta unga flickan vardt i Stockholm som maka åt Lars Hierta ej allenast skydd af hela »societeten», utan ock förnekad af många bland sina förra vänner. Det gick till och med så långt, att mången icke vågade helsa på henne, af fruktan att varda illa anskrifven på högre ort. Henne bekymrade det likväl icke. Hon endast lifvade sin mans sträfvanden och stod honom kraftfullt
