NÄR MAN GRÄFVER EN GROP —
Herrskapet Strömboms äktenskapliga sällhet var inte så synnerligen stor. Två gånger i veckan eller så ofta det blef fråga om hushållspängar behandlade hr Strömbom sin fru inte en bit bättre, än om hon varit själfve den orättrådige gårdsfogden, och vid de större högtiderna, när utgifterna svällde en smula, förde han regelbundet talet på skilsmässa såsom varande den enda möjliga räddningen för honom undan konkurs, fattighus och allt annat elände.
Men ändå ansåg fru Strömbom, att den största jordiska lycka, som kunde komma hennes båda döttrar till del, vore att de blefve gifta och väl försörjda — —
En dag frampå vårsidan, då hr Strömbom tycktes befinna sig i ett sådant humör, att man kanske kunde våga tala till honom, andades fru Strömbom varligt fram några försiktiga ord om lämpligheten af en liten badresa till Lysekil.
Hr Strömbom svarade inte, men öfver de guldbågade glasögonen såg han på sin fru, som om han dragit i tvifvelsmål, att hon hade kvar något af det obetydliga förnuft, han förut godhetsfullt tillerkännt henne.
En badresa! Och i dessa dåliga tider!
Fjorton dagar senare talade han med en viss inre glädje om, att han hyrt ett sommarnöje efter sitt sinne. Det låg inåt landet och det var en timmas järnvägsresa och fyra timmars åkning på kärra dit. Där be-
