110
höfdes inga dyrbara toaletter, knappast kläder — — — Hedetorpet, som hr Strömbom förhyrt, var en liten bondgård med rödt, tämligen förfallet boningshus, och det låg så långt borta från all ära och redlighet, som det på något vis var möjligt.
När fru Strömbom första kvällen gick till sängs där borta, tänkte hon emellertid med mycket mildare känslor på sin make, än hon kunnat drömma om. Men så hade hon också fått reda på, att det strax i närheten fanns en mycket stor herregård hvars ägare hade den mindre vanliga takten att vara både ogift och oförlofvad.
Fru Strömbom hade sina båda döttrar med sig, Signe. en skönhet på tjugofyra år med klara blanka ögon, som sågo mycket nyktert på lifvets alla företeelser, och Greta, en ungdom, bakom hvilken skolans portar just varit så hyggliga att slå igen. Fröken Signe visade ett lefvande intresse för ägaren till det stora jordagodset, men unga Greta ryckte vanvördigt på axlarne och förklarade med vanlig energi att af allt otäckt i denna värld intet kunde vara så otäckt som gamla dryga bondpatroner.
Andra dagen efter ankomsten till Hedetorpet begaf sig Greta ut på långtur för att fylla den femlitersflaska hon så sangviniskt tagit på armen med smultron. Hon gick öfver berg och backar, kröp genom snår, hoppade och klättrade öfver diken och gärdesgårdar, och när hon efter tre timmars vandring ändtligen hittade ut till landsvägen igen, hade hon ett dussin omogna smultron i botten på flaskan och ett styggt fotskaf på hälen.
Men tur hade hon i alla fall, ty borta i vägkröken kom just en kärra körande. Hon linkade så hastigt hon kunde ner på vägen, och då kärran kom fram, bad
