hon med en inställsam liten nick att få åka med. Den åkande höll in hästen och såg ner på henne — — — —
Det var en ung man med frisk solbränd hy och ett par blå trohjärtade ögon. Så rodnade han, lyfte på hatten och gjorde plats bredvid sig i giggen.
Fröken Greta kände instinktmässigt, hur brydd den unge bonden måste vara inför henne, storstadsdamen, och i sin öfversvallande välvilja beslöt hon att söka jaga bort hans förlägenhet genom en liflig konversation i mera lättfattliga ämnen. Hon bredde ut sig öfver landtbruk och kreatursskötsel med så stor tillförsikt och gränslös okunnighet, att hennes körsven allt emellanåt tittade på henne så häpet, som om hon varit en liten vildinna från Söderhafsöarne. Men fröken Greta var ofantligt nöjd med sig själf och med hvad hon hade att säga, och när giggen stannade vid Hedetorpet, räckte hon den unge bonden nådigt sin hand och förklarade med nedlåtande vänlighet, att hon funnit åkturen ganska angenäm.
Mor Bengtson, Hedetorpets ägarinna, stod vid grinden, när Greta kom, och hon talade om, att »bonden» inte var någon mer eller mindre än den rike patron Lars Anderson på Heljaryd.
Dagen därpå kom patron Anderson på visit, men var trots den oerhörda möda han synbarligen gjorde sig inte alls till sin fördel. Han var ingen sällskapsmänniska och framför allt inger fruntimmerskarl och han kände sig inför de tre damerna, som sutto där högtidligt uppspetade omkring honom, så eländigt bortkommen. Han rodnade, stammade, tvinnade sina stackars mustascher och plockade på urkädjan så nervöst, att det var en stor lättnad både för honom och hans plågade värdinnor, då han efter en förvånansvärdt lång kvart bockande och skrapande ändtligen tog afsked.
