pa honom på trafven!» hördes en förebrående röst utifrån trädgården, och Greta stack in hufvudet genom det öppna fönstret. »Jag vill så grufligt gärna ha honom till svåger. . . .»
Fröken Signe satte i förskräckelsen en stor tuschfläck midt på näsan, och fru Strömbom for med ett ångestrop så högt ur stolen, att Greta, som förstod, att hennes inblandning i saken icke önskades, fann det rådligast att skyndsamt ta till reträtten bakom husknuten.
Men kommen för sig själf fortsatte hon sina små funderingar. Lars Anderson var just, hvad hon ville kalla en idealmänniska. Ståtlig och vacker, ägare af en gudomlig gammal herregård och snäll och rar och allt möjligt. Bara han ville fria! Ja, bara han ville det!
Fröken Greta suckade mycket djupt, och hennes lifliga ansikte blef allvarligt och fundersamt, och så satte hon sig att plocka sönder en prästkrage och fråga: Friar? Friar inte? Friar — — — inte! Nej, han friade nog inte. Så blyg som han var! Om ändå Signe ville vara så barmhärtig och uppmuntra honom lite! Men — men, kunde inte hon, Greta, ställa om — —???
På eftermiddagen lät ett nådigt öde patron Anderson och fröken Greta bli ensamma i syrénbersån. Fru Strömbom låg inne på soffan i ondartad hufvudvärk, och fröken Signe, som vid patrons besök regelbundet brukade få små anfall af huslighet, vari köket och gjorde i ordning kaffebrickan.
Patron Anderson föreföll nervösare än vanligt. Han skrufvade sig oroligt på bänken, knöt de seniga händerna, så att det knakade i dem, och såg för öfrigt ut som en man, den där ämnar kasta sig hufvudstupa in i ett halsbrytande företag.
