Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

114

»Fröken Greta,» började han plötsligt, »fröken Gre. .»

»Har patron glömt, att jag heter bara Greta?» afbröt hon honom och såg honom leende in i ögonen. »Jag är ju inte stort mer än en skoltös. — När patron kallar mig fröken, känner jag mig så gammal — så hemskt gammal — ja, ungefär som Methusalem, ni vet.»

Patron Anderson hade sjunkit ihop och stödde sig tungt mot bordet.

»Men,» mumlade han utan att se på henne, »då bör ju också Gre . . . Greta kalla mig för Lars?»

Fröken Strömbom brast ut i ett kvittrande muntert skratt.

»O, du store värld, så lustigt! Patron är ju dubbelt så gammal som jag! Egentligen borde jag väl säga farbror. .»

»Nej, för all del, gör inte det!» bad han förfärad. »Jag skall nog ändå komma ihåg, hvilken himmelsskriande skillnad i ålder, det är emellan oss,» tillade han i en nästan bitter ton och utan att se upp.

Det blef en stunds tystnad. Så lutade sig Greta tillbaka med händerna bakom hufvudet och följde med djupt intresserade blickar några hvita, ulliga moln där uppe.

»Tycker inte patron,» frågade hon med en lätt darrning i rösten, »att det är gräsligt trist att bo alldeles ensam på landet?»

Patron Anderson ryckte till och blodet sköt upp i hans solbrända ansikte.

»Jo!» sade han kort och afvisande.

»Om jag vore som patron, så skulle jag bli kär och gifta mig,» fortfor den unga damen i en ton, som om endast den allra ädlaste välvilja och ömmaste moderliga omtanke dikterade hennes ord.

»Det där förstår inte Greta, mumlade hennes offer,