116
de fader, där sitter hon som ett sannskyldigt träbeläte. .»
»Mitt söta barn, svarade fru Strömbom snäft och knastrande torrt, »det här förstår du inte alls. Men du kunde gärna lämna patron och Signe i fred för sig själfva någon sekund . . .»
Fröken Greta blef blossande röd och fann intet ord till svar.
Kanske hon gått i vägen och hindrat henne att vara vänlig och honom att förklara sig??
Från denna stund undvek hon med systematisk noggrannhet att korsa patron Andersons vägar och att uppehålla sig inom räck-, hör- och synhåll för honom. Så ofta han syntes på sin fux borta vid grinden, ryckte hon hatt och bok till sig och satte af inåt skogen och visade sig inte igen, förrän patron på Heljaryd galopperat hem till sitt.
Men något frieri hördes inte af.
⁎
Greta hade på någon vecka fått till sig sin allra käraste vän, Elsa Petterson, för hvilken hon till sin gränslösa lättnad fått utgjuta sitt bekymrade hjärta.
»Du måste hjälpa mig att få honom att fria!» sade hon och såg upp på vännen med bedjande ögon, hvilka nyss kritiskt granskat några hallon med misstänkt utseende. »Han gör det aldrig af sig själf! — Jag har hittat på ett alldeles ofarligt sätt. I eftermiddag, när han kommer hit, så ro vi ut på sjön, Signe, Lars, du och jag. När vi kommit ett stycke från land, säger jag: O se, hvad är det? Och jag lutar mig ut öfver båtkanten du med, och så kantrar båten. Den är förfärligt osäker och murken, och den kommer att gå till botten som en
