gråsten. Ja, så ligga vi där och plaska — Signe simmar som en fisk, men det vet inte Lars, utan naturligtvis slår han sina kraftiga armar omkring henne och räddar henne i land. Då är saken klappad och klar — det är den ju alltid vid sådana tillfällen. Lars är stolt som en kung, Signe förvirrad, tacksam och lycklig, mamma rörd till tårar, ger sin välsignelse —»
»Och vi då?» frågade fröken Petterson, hvars stora ögon blefvo ännu större och fulla af förebråelse. »Skola vi drunkna som kattungar för att ge allvar åt äfventyret?»
»O, älskling, hur kan du tro?» utbrast Greta bestört. »Vi simma naturligtvis också i land, men vi kunna ju göra det med så förskräcklig långsamhet, att Lars och Signe hinna klarera sitt!»
»Jag vet inte,» sade fröken Petterson en smula ohågadt. »Jag tror inte jag har lust. När jag är hungrig, sätter jag mig alltid på tvären, och nu efter badet är jag halfdöd af svält. Om,» tillade hon drömmande, »jag får en stor och bra tjock smörgås med nykärnadt smör och gräslök på, så kanske jag visar mig litet tillmötesgående — —»
⁎
Signe och Elsa hade gått i förväg, och Greta och patron Anderson kommo nu med raska steg utför gångstigen, som slingrade sig genom småskogen ner till sjön.
»Så underligt, Greta,» sade patron Anderson och såg ner på den unga flicka, som med nästan dansande steg gick bredvid honom, »att ni föreslagit den här roddturen. Eljes har ni ju på sista tiden försvunnit, så snart det varit er möjligt!»
