Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
122
Hon såg ned, och hennes läppar darrade. Att aldrig få se honom mer — inte i morgon — aldrig någonsin. . .
Så smög hon sakta sin hand in i hans stora, hårda näfve, höjde sig på tåspetsarne, och hennes läppar, som ännu darrade, hviskade tätt vid hans öra:
»Jag är så förfärligt glad, att båten välte, och — och att du räddade mig!»
