KVINNOFÄJD.
Det vill inte mycket till, för att det skall bli kif och strid människor emellan:
Vi behöfva bara tänka på Pettersons och Andersons . . . .
De båda familjerna bodde på Stampgatan, Pettersons i tredje och Andersons i fjärde våningen. De hade hvar sin fyrarumslägenhet, som de voro innerligt belåtna med. Men så fanns det också alla slags nutida bekvämligheter, garderober och skrubbar i oändlighet och elektriskt ljus i trappan. De hade bott där i fem år och tänkte bo där om inte precis i all evighet så nära på, eller lifvet ut.
Men det skulle bli annat af!
Hr Petterson och hr Anderson voro barndomsbekanta, kompanjoner och oskiljaktiga vänner. De sutto på kontoret tillsammans, gingo hem tillsammans, och hvarenda kväll drucko de sina fyra toddar tillsammans, ena dagen i hr Pettersons rum, den andra i hr Andersons. Hvad den ene tyckte och tänkte, nickade den andre alltid god mening till.
Fru Petterson och fru Anderson hade stått i butik tillsammans och voro nu så goda vänner, att de inte gjorde visiter hos hvarandra utan bara »sprungo inom» när som hälst och alltid köksvägen. De kysstes både när de kommo och när de gingo och litet emellan.
De unga Pettersönerna, sju till antalet, och de lika
