omsedda, tapeterna skamfilade, dörrarne repiga, det var ondt om garderober — fru Peterson tog den ändå, tog den med stor och innerlig tacksamhet.
På kvällen talade hon om alltsamman för sin man. Hon beskref hur gränslöst hon lidit, talade på millimetern om, hur mycket hon magrat om lifvet, berättade hur det värkte i hennes plågade hufvud, hur hon darrade i kroppen — de måste flytta!
Hr Petterson blinkade och blinkade. Han hade endast en tanke — hur skulle det gå med hans och Andersons kvällstoddar? Men han hade varit gift i femton långa år och hade för länge sedan hunnit lägga bort ovanan att resonnera. Han resonnerade inte häller nu; han lofvade att göra allt, lofvade att hyra där borta på Andra Långgatan, lofvade att inte tala om saken för någon lefvande varelse.
Dagen därpå var han ute ett slag på förmiddagen, och då han kom tillbaka in på kontoret, gick han bort och smällde ett papper i pulpeten midt framför Anderson — det var hyreskontraktet!
Sedan snöt han sig ljudligen, hostade, putsade sina glasögon, trummade i pulpetskifvan, svängde sig om på klacken och stirrade ut genom fönstret med en slö, håglös blick.
Gamle Anderson flyttade pincenezen ett stycke upp på näsan, bredde ut papperet, såg på det, såg på Petterson, vred på papperet, vände på det. Men han sade ingenting, han bara lade ihop papperet, tog af sig pincenezen, som immat sig och torkade den.
— Hm, kom det i en skroflig hostning borta från fönstret, där Petterson stod, det fanns en lägenhet till ledig i samma hus.
Något mer blef inte sagdt om den saken. Anderson kröp ihop bakom en tidning, och Petterson lade sig
