130
borta på soffan med ansiktet mot väggen — det arbetades intet något på kontoret den förmiddagen.
Då hr Anderson kom hem på middagen, låg fru Anderson till sängs med våta näsdukar på hufvudet.
Nu orkade hon inte mer, hon ville bara säga honom det. Hon kunde inte stå ut med att bo i samma hus som Pettersons. Hade inte deras odjur till ungar just i dag stoppat hela hennes breflåda full med dun, och hade hon inte öppnat lådan, och hade inte dunet yrt ut och flugit omkring i hela trappan, och var det inte hennes, fru Andersons tur att hålla rent —? Nej, bon kunde inte stå ut! Hon ville tusen gånger hällre bo ute på gatan med sina små barn; finge hon en vedbod att vara i, så skulle hon vara mer än nöjd. . . .
Hr Anderson gick af och an några slag. Så stannade han.
Hon behöfde inte bo på gatan, inte i någon vedbod häller, man kunde ju hyra någon annan stans.
Fru Anderson grät, så tacksam var hon.
På aftonen lämnade hr Anderson henne ett hyreskontrakt — han hade hyrt borta på Andra Långgatan. Han lofvade henne också att inte förråda saken för någon, inte ens för Petterson.
⁎
Tiden gick — det var dagligen sammanstötningar familjerna emellan, det var ständigt nya oförrätter att lägga till alla de gamla, man hade att bära på. . .
Fru Petterson längtade efter den första oktober. Hon tänkte med en viss känsla af triumf på denna dag, denna dag, då hon skulle ta sitt pick och pack och sina små barn vid handen och gå sin väg, gå tyst och stilla och full af värdighet, gå och riktigt visa människorna där uppe, att hon inte, inte ville bo, där de bodde. . .
