»Hvad är det här för giftblandning?? Sublimatsoppa???»
Fru Zätterblom skrattade till ett litet spasmodiskt skratt och sade i hopp att genom ett skämtsamt svar stilla hr Zätterbloms vrede och få honom på andra tankar:
»Så tokig du är, kära lilla Jakob! Det är ju Juliennesoppa och den är alldeles gudomligt god. Om man bjöde den åt en död, skulle han sätta sig upp —»
»Ja,» inföll hr Zätterblom mörkt, »han skulle sätta sig upp och stormsvära öfver den!»
»Hur kan du säga så!» snyftade fru Zätterblom i detsamma husan med en ljudlig smäll drog igen matsalsdörren efter sig för att skyndsamt gå ut och i köket för kokerskan rapportera, hvad herrskapet tyckte om maten. »Soppan är god och du kan väl låta bli att vara förarglig mot jungfrurna. Du vet ju, att de gå sin väg.»
Hr Zätterblom såg på henne med djupt ogillande.
»Du menar», sade han, »att jag stillatigande skall förtära hvad smörja som hälst? Kanske med ett lyckligt småleende på mina läppar? Jag skall icke till de tjänare jag själf — märk, jag själf aflönar få säga ett ogillande ord. Är det så?? Jag skall kanske mot bättre vetande vara tvungen att berömma dem? Eller skall jag gå omkring stum i mitt eget hus — — —»
»Ack, kära, kära, välsignade lilla Jakob,» afbröt fru Zätterblom och sträckte bönfallande sina sammanknäppta händer emot honom, »inte menar jag så! Du skall bara inte vara retsam mot dem. Du talar ju alltid om, att du är arbetarevänlig — hvarför då inte vara litet hygglig, mot jungfrurna också.»
»Åhnej du,» skrattade hr Zätterblom torrt, »ännu har gudskevarelof inte pigor fått rösträtt. Du får ur-
