146
säkta mig, men ingen makt på jorden kan hindra mig att säga min mening högt och fritt om och till de praktexemplar till jungfrur du anställer för att förbittra lifvet för mig och göra hemmet till ett Gehenna. Vill du vara snäll och ringa på kokerskan, så att jag kan få anförtro henne mina små tankar om den här lifsfarliga anrättningen . . .»
Det var då, som fru Zätterblom kom ihåg sin goda idé.
»För Guds skull, Jakob,» sade hon ifrigt, »besinna dig. Var försiktig! Det duger inte att i våra dagar behandla tjänarinnorna hur som hälst. De här nya — jag tror — tror, att de äro — äro — anarkister!»
»Anarkister??!» frågade hr Zätterblom med sväfvande röst.
»Ja, ser du,» sade fru Zätterblom, djärft fortsättande på den osanningens väg, på hvilken hon slagit in. »Det finns nästan inga andra nu för tiden. De äro anstuckna af de modärna idéerna, förstår du. Förhållandena i lifvet ha nu en gång gestaltat sig på detta sorgliga sätt, och det är ingenting att göra åt det — —»
Och fru Zätterblom log ett lyckligt litet leende bakom servietten, hjärtinnerligt glad öfver att hennes lilla list till husfredens bevarande lyckats så väl.
»Anarkister,» upprepade hr Zätterblom nervöst med en skygg blick omkring sig, »anarkister med bomber i kjolfickan, revolver innanför blusen, giftflaska i byrålådan, hat och mordlust i sinnet, törstande efter borgerligt blod, i stånd till hvad som hälst — hvad skola vi taga oss till, Beata?!»
»Vi få väl lugna oss, kära du —»
»Lugna oss, när det gäller lifvet! Nej, tack du, här måste man gripa in med kraft,» hviskade hr Zätterblom hest. »Köra bort dem vågar ingen människa, det skulle
