Och hr Zätterblom gick in i salongen, sjönk ner i en bekväm länstol, snurrade sorgset tummarne om hvarandra, stirrade med matta ögon ut i rymden och undrade, om den invärtes oron och våndan skulle kunna stillas genom en hårdt åtdragen svältrem.
Längre fram på dagen var herrskapet Zätterblom ute och spatserade. Utanför alla hushållsaffärer stannade hr Zätterblom och försjönk i girigt betraktande af butiksfönstren.
»Se Beata,» sade han ifrigt, »se så aptitliga brödkakorna ligga där och hur vackert korfven kröker på sig och hur härligt flottigt den rökta guldgula sillen glänser ―»
Och när de af ödet fördes i närheten af ett enklare näringsställe, från hvilket en stark lukt af biff trängde ut, tog sig hr Zätterbloms förtjusning så starka uttryck, att fru Zätterblom måste med mildt våld draga honom med sig och föra hem honom i automobil.
Fru Zätterblom intog sin middag i köket för att inte plåga hr Zätterblom med åsynen af mat, och hr Zätterblom rusade som ett vildt och utsvultet vilddjur omkring i sitt arbetsrum undrande om inte radérgummi, skosulor och papperstussar i nödfall kunde användas i st. för vanlig föda.
Under eftermiddagens lopp tilltog hr Zätterbloms upphetsning, han talade oafbrutet och med lidelsefullt intresse om mat och dryck, läste med raseri i husets alla kokböcker och kastade så hungrande begärliga blickar på den frodiga fru Zätterblom, att denna blef smått kuslig till mods.
Ut på kvällen lugnade han sig. Han bjöd jungfrurna på teatern och tvingade fru Zätterblom att omedelbart efter kvällsmaten gå till sängs. Själf skulle han
