ömsom på maten, ömsom på fru Zätterblom och han hade inte spår till aptit.
På kvällen fick hr Zätterblom, enligt Hindhedes recept, bröd, kokosfett, salt och ett glas vatten.
Dagen därpå åt hr Zätterblom alla mål ute, på onsdagen och torsdagen reste han bort till en grannstad för att få mat, och när han på fredagen återvände hem i hopp att fru Zätterblom skulle ha glömt bort hela Hindhede, fick han surmjölkssoppa och i kokosfett stekta rödbetor till undfägnad.
På eftermiddagen när hr Zätterblom på sitt kontor utan att kunna arbeta satt och stirrade stelt framför sig med tankarne ideligen snurrande kring hr Hindhede, kom jungfrun med ett bref från fru Zätterblom. Däri stod:
Ȁlskade Jakob!
Jag glömde i middags att be dig om hushållspängar för nästa vecka. Det är så förfärligt billigt med den här Hindhedeska matlagningen. Innevarande vecka har maten gått bara till kr. 3: 77, hvilket kanske delvis beror på din tillfälligtvis skrala aptit, som vi få hoppas snart blir bättre. Men om du ger mig kr. 4: 31, så räcker det alldeles säkert till nästa veckas inköp. Din egen Beata.»
Hr Zätterblom strök sig med handen öfver pannan, där kallsvetten bröt fram, såg sig med vilda ögon omkring, skrattade hest och hemskt, slog knytnäfvarna i pulpeten och uttalade gång på gång namnet Hindhede med en massa fula ord i sällskap, samt ryckte till sist upp sin plånbok, plockade fram fyrtio kr. i sedlar, slängde in dem i ett kuvert och stoppade in till dem ett papper, på hvilket han med ilsken fart raspat ner:
»Gif katten i Hindhede och återvänd till gamla regimen! Jakob.»
