Hoppa till innehållet

Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

ögonblick rusade med ett vildt stridsrop portvakten på honom, högg honom i strupen och slog honom i golfvet —

Och fru Zätterblom, som fruktade, att portvakten icke ensam skulle rå med banditen, galopperade in för att allarmera hr Zätterblom — han fanns inte i sitt arbetsrum! Em förfärlig misstanke vaknade till lif i hennes själ, och hon rusade tillbaka ut i köpet.

I dörren mötte hon portvakten, som såg ledsen och betryckt ut.

»Det var ingen tjuf,» sade han förläget. »Det var hr Zätterblom. — Frun får reda upp det, så inte jag kommer på fästning.»

Och sorgsen till mods trefvade han sig bort genom den mörka korridoren och ut genom tamburdörren.

En halftimme senare låg hr Zätterblom i sin säng. Det ena ögat var igensvullet, näsan satt som en stor blåröd klump i ansiktet, två tänder voro utslagna, på bakhufvudet hade han en kompress och ena handen var förbunden.

»Det gör ingenting, Beata,» sade han mildt till fru Zätterblom, som satt vid sängen, upplöst i tårar. »Jag fick i alla fall äta mig mätt. Matsedeln var kanske litet konstig, men jag har aldrig i mitt lif kännt ansjovis, ingefärspäron, kaviar, saltgurka, råa potatis och såpa smaka så innerligt välsignadt godt.»