I SPARSAMHETENS TECKEN.
När hr Zätterblom vid tiotiden steg in på sitt kontor, möttes han af den obehagliga underrättelsen, att en firma ute i landsorten varit organnlaga nog att stupa öfverända, innan den gjort upp sitt mellanhafvande med Zätterblom & Co, Göteborg.
Tusen kronor som kastade i sjön! Vräkta bort! Hr Zätterblom blef både varm och kall vid den tanken, vreden kokade och sjöd inom honom, och tillvaron syntes förmörkad, dyster och uppefter väggarne rasande galen — —.
Ehuru hr Zätterblom under hela förmiddagen gjorde sitt allra bästa för att utösa sin vrede öfver kontorspersonalen, hade han vid hemkomsten på middagen kvar ett rätt stort förråd af dåligt humör, som ifrigt åstundade att få luft.
Så fort han kom in i tamburen utbrast han:
»Hvilken infernalisk hetta! Här i huset sparas det inte på bränslet, lika litet som på något annat! För sjuhundrahakar, en kamin skall väl inte rödglödgas? Och spjället på vid gafvel! Man eldar för kråkorna och låter mig betala antraciten!»
Han slängde den nya eleganta pälsen upp på en krok, sparkade igen dragluckan på kaminen, smällde igen spjället och stegade ut i köket, där han stormgrälade på köksan för de blindt befängdt höga gasräkningarne, samt vred till alla kranarne på gasspisen. Sedan åter-
