med denna ädla rätt. Just då han skulle lyckliggöra sig med den första smakbiten, ringde det på tamburdörren. Jungfrun gick och öppnade, gaf till ett gallskrik och kom rusande tillbaka in i matsalen.
»Ihhh!» skrek hon gällt och förfäradt. »Det var en karl, som släppte in en hund och se’n gick han sin väg.»
Hr Zätterblom reste sig leende upp, bugade sig artigt för sin fru och sade:
»Det är min lilla namnsdagspresent till dig, älskling. Du kommer nog att tycka om den — det är ett extra fint och dyrbart djur.»
Och vändande sig till jungfrun tillade han:
»Vill Soffi vara-snäll och locka in det lilla rara krypet —»
Orden fastnade i halsen på honom, och leendet gled bort från hans bleknande ansikte, när han i detsamma i dörröppningen fick se en väldig grå ulmerdogg, stor som en liten häst och med blackiga ögon, i hvilka hr Zätterblom trodde sig läsa bottenlös ondska.
Jungfrun gaf till ett illtjut och galopperade med svindlande fart ut i köket, hvars dörr hon med dånet af ett kanonskott smällde igen, och fru Zätterblom flög jämfota upp på stolen och svepte ängsligt kjolarna omkring sig.
»Ohhh!» snyftade hon. »Tänk om han bits! Eller om han har ra - a - a - bies! Kör ut honom i tamburen, Jakob! Eller är — är — är du rädd??»
»Rädd!» sade hr Zätterblom med skallrande tänder. »Rädd för en hund!»
»Hvarför kör du inte ut honom då?» frågade fru Zätterblom, som gjorde energiska men totalt misslyckade försök att klättra uppför kakelugnen.
»Man skall vara vänlig mot djuren, man vinner deras tillgifvenhet genom godhet,» förklarade Zätterblom, som
