26
rest sig upp och placerat sig bakom stolen. Så-åh, ja, pojken — så-åhh, vackra lilla pojken!»
»Rädda stekfatet!» skrek fru Zätterblom, när ulmerdoggen stor och förfärlig stegade fram mot matbordet och lät sina lystna ögon glida öfver läckerheterna där.
»Se här, pojken,» sade hr Zätterblom med hes röst, i hvilken han sökte lägga ett helt haf af inställsam vänlighet, och kastade till hunden en köttskifva från sin tallrik. »Vi vill dig så väl så —»
Och när hunden gillande och uppmuntrande tittade på hr Zätterblom och menande öppnade sitt gap, slungade hr Zätterblom bit efter bit från sin tallrik ner i djupet. Därefter öfvergick han, trots fru Zätterbloms jämrande protester, till stekfatet, länsade det och tog sedan till det lilla förråd fru Zätterblom lagt upp på sin tallrik.
Fru Zätterblom grät hela floder i servietten.
»Men herre gud Jakob,» snyftade hon, »hela vår goda middag!»
»Skall inte djuret ha mat?» frågade hr Zätterblom stelt. »Skall det svälta ihjäl? Eller plågadt af hunger kasta sig öfver oss och slita oss i stycken?»
»Oh! Oh! Oh!» jämrade sig fru Zätterblom. »Alldeles säkert har han rabies».
»Ser du så’na hörntänder han har?» frågade hr Zätterblom. »Så — åh ja, pojken, här är litet potatis och syltlök och ett glas öl — Smakar det inte? — Hvad i all världen skall vi hitta på, Beata?»
Hr Zätterblom hade skjutit stolen mellan sig och hunden, som stod mol stilla och hungrigt smällde med käftarne.
»Behagas såskoppen»? frågade Zätterblom inställsamt. »Och här ha vi en skål med bakelser — så där ja, nu ha vi ingenting mer att bjuda på,» tillade han och
