hans blodsprängda ögon flögo sökande rundt rummet, tills de stannade på fru Zätterblom.
»Du ämnar väl inte kasta också mig i gapet på vidundret?» frågade fru Zätterblom misstänksamt och nervöst.
»Djuret är hungrigt,» sade hr Zätterblom och sökte hålla ulmerdoggen från lifvet på sig med stolen. »Jag är så liten och mager, att jag i alla fall inte skulle förslå för en så glupande hunger, men du däremot — —»
Hr Zätterblom log på ett sätt, som talade om stilla vansinne.
Med ett förfärligt nödrop tog fru Zätterblom sats från stolen, där hon stod, och upp på buffeten, bland hvars dyrbarheter hon ställde till en fruktansvärd förödelse.
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
När händelserna hunnit så långt i sin utveckling, ringde grossh. Johan Blomsterblad på den Zätterblomska tamburdörren för att komma och öfvertyga sig om, att den fromma ulmerdoggen fallit i smaken.
Han ringde en gång, två gånger, tre — ingen öppnade. Inifrån hördes underliga ljud. Han lade örat till dörrspringan, det lät som nödrop.
Hr Blomsterblad ryckte upp sin väldiga nyckelknippa, slungade den med full kraft mot glasrutan i dörren, stack in armen genom öppningen låste upp dörren och rusade in i matsalen.
Han såg sig förvånad omkring i rummet, klappade den fromme, med svansen vänligt viftande ulmerdoggen på det väldiga hufvudet, hjälpte därefter ner fru Zätterblom från hennes upphöjda plats på buffeten och vände sig sedan till hr Zätterblom för att få en förklaring.
Och hr Zätterblom förklarade sig, talade utförligt
