40
steg i trappan, golfvet knarrade under främmande fötter, något rörde sig under sängen o. s. v., o. s. v. För hvarje sådant ljud väckte naturligtvis fru Zätterblom sin man och begärde att få veta hans åsikt om saken.
De första nätterna skrattade hr Zätterblom, sedan fräste han till retligt och ondt, därefter höll han långa och allt utom snälla föredrag öfver äktenskapets vidrigheter, blef sedan, alltefter som hans krafter på grund af bristande sömn aftogo, fåordigare och lågmäldare. Han magrade på kuppen, och om dagarne hängde han som en halfsofvande trasa öfver sitt arbetsbord, till hälften medvetslös af trötthet och sömnighet.
»Men, kära Beata,» sade han en dag och vände mot fru Zätterblom sitt af nattvak gråa och utmärglade ansikte, i hvilket de blå ögonen tittade fram som ett par matta, lidande talgklumpar och där näsan, smal och hvass, satt som ett skarpslipadt knifblad. »Kära Beata, hvarför kan du inte slå bort din dåraktiga oro för mördare och tjufvar och sofva lugnt och tryggt?? Du har ju mig, din försvarare, vid din sida??
Då grät fru Zätterblom.
»Det är just det som är det förfärligt tråkiga, att jag inte litar på ditt mod, Jakob.»
»Mod!» utbrast hr Zätterblom och sträckte på sin fem fot långa gängliga gestalt. »Tviflar du på mitt mod??? Tror du det finns ett läjon — —»
»Käre Jakob,» afbröt honom fru Zätterblom, »kommer du ihåg baggen, som ville stånga mig, och getingen, som ville sticka mig, och kommer du ihåg hur du sprang, hur du flög — —»
»Asch,» sade hr Zätterblom otåligt, »sådan där strunt! Det är väl inte vid sådana tillfällen en karl visar sitt mod. Men kom med en riktig fara, säger jag dig, en tjuf, en mördare med knif och yxa och revolver och dy-
