namitbomb och mausergevär, kom med honom, säger jag dig, och jag skall kasta mig öfver honom och handtera honom så, att man skall få ta bort honom med sopskyffel och kvast —»
»Ack, Jakob,» utbrast fru Zätterblom och såg på honom med ögon, i hvilka tårar glittrade, »om jag bara kunde tro på ditt mod, hur lugn jag skulle vara och hur godt och fridfullt jag skulle sofva.»
Hr Zätterblom brydde sig inte om att svara utan reste sig från kaffebordet, där hans kopp ännu stod half, tog sin hatt och gick utåt landsvägen bortåt stationen till.
På vägen mötte han Fippe Vacker, och i samma stund sköt en glad liten tanke genom hans hjärna. Han skulle ge sin hustru ett ståtligt bevis på mod och kraft, och Fippe skulle, utan att ha en aning om det, hjälpa honom.
»Det var bra, gamle gosse, att jag träffade dig,» sade Zätterblom fryntligt. »Jag skulle gärna vilja ta ett glas med dig i kväll. Vete sjutton bara hur det skall gå till. Jag kan inte gå till dig, därför att min hustru inte vågar vara ensam efter mörkrets inbrott, och inte häller kan jag be dig komma hem till mig. Du vet ju, att min hustru har sina idéer och inte tycker om, att jag tar hem mina vänner. Men nu har jag tänkt ut ett sätt. Vid 10-tiden i kväll går du bort till min villa, öppnar matsalsfönstret, som jag skall ställa på glänt, och klättrar in. Du tänder ljus, plockar fram lite drickbart ur matsalsskänken, slår dig till ro och gör det trefligt för dig. Jag å min sida går upp och lägger mig, och så fort min hustru somnat, kastar jag på mig nattrocken och går ner till dig —»
»Ja, men tänk,» invände Fippe Vacker med en rysning, »tänk om gumman vaknar!!!»
»Gör aldrig ett dugg!» förklarade Zätterblom lugnt.
