42
»Vaknar hon, säger jag bara, att det bullrar nere i matsalen, att det kanske är tjufvar, och att jag skall jaga bort dem. För rästen vaknar hon inte — hon har en fenomenal sömn. Kom du bara, gamle vän!
― ― ―
Eftermiddagen gick, och hr Zätterblom vandrade omkring med ett ljust och gladt leende öfver sitt tärda anlete.
Det blef kväll och herrskapet Zätterblom gick till sängs. Två minuter därefter sof fru Zätterblom godt och djupt.
Strax efter kl. 10 hördes ett förfärligt oväsen nere i matsalen. Hr Zätterblom log ett diaboliskt löje, när han hörde det. Han hade ju med flit ställt en stol så att Fippe Vacker, när han klifvit in genom fönstret, måste ramla omkull öfver den och med bullret väcka fru Zätterblom.
Men fru Zätterblom sof för ovanlighetens skull som en trästock och hörde ingenting. Hr Zätterblom, som tändt ljuset, såg på henne först med förvåning, sedan med ovilja och till sist skakade han henne.
»Ja,» sade han med mildt allvar, när han ändtligen lyckats få henne vaken, »nu är det verkligen tjufvar i huset. Det bullrade nere i matsalen. Stanna lugnt kvar här uppe, älskling, och stäng dörren om dig. Jag skall gå ner och behandla de där uslingarne efter förtjänst.»
I samma ögonblick stod fru Zätterblom, stor och ståtlig, i sitt långa nattlinne midt på golfvet.
»Det sker inte!» sade hon lugnt och bestämdt. »Du får icke gå. Du är inte stark, och de skulle döda dig för mig. Det får inte hända! Jag går — jag är stark — tio gånger starkare än du och nu i farans stund känner jag inte ett spår af fruktan. Du får inte följa med!»
