ben, hvilket så småningom ordnade upp sig i två vildt kämpande mänskliga varelser.
Fru Rosendelund syntes till fru Zätterbloms stora glädje vara den som fått öfvertaget. Hon satt triumferande grensle öfver hr Rosendelund, som låg platt på golfvet med ansiktet nerborradt i den tjocka mattan.
När fru Rosendelund pustat ut ett ögonblick, makade hon sig försiktigt åt sidan, som i ett skrufstäd fasthållande sin makes arm och, efter hvad fru Zätterblom kunde förstå, fullt och fast besluten att vrida den ur led.
Men plötsligt gjorde hr Rosendelund en våldsam kraftansträngning, kastade sig åt sidan, ställde sig på hufvudet med fötterna sparkande bland salongskronans glasprismor och slungade sig därefter med en ny kraftansträngning öfver fru Rosendelund, som föll framstupa med ansiktet mot golfvet och blef liggande öfvervunnen och maktlös. Men icke nöjd med sin seger, började den förfärlige Rosendelund med knäna hårdt spända mot hennes olyckliga rygg rikta de våldsammaste armbågsstötar mot hennes nacke.
Fru Zätterblom, som förstod, att nu gällde det lifvet, löstes ur den förtrollning hon varit fången i, ryckte beslutsamt till sig eldgaffeln, som stod bredvid kaminen i tamburen, rusade in i salongen, bort till de stridande och lät eldgaffeln ursinnigt susa kring öronen på det odjuret till Rosendelund och hagla öfver hans axlar och rygg.
Fru Zätterblom slog vildt och hårdt, tills det lyste rödt för ögonen, hennes lungor voro utan luft och hennes armar utan kraft — då svimmade hon.
När hon sent omsider kom till sans igen efter den fruktansvärda nervchock hon fått befann hon sig i sitt eget fridfulla hem, dit hon forslats i eftertelefonerad sjukvagn.
