50
När tjänstfolket har så gränslöst roligt, måste det stå mycket illa till med herrskapet, och fylld af onda aningar ilade fru Zätterblom med bevingade steg in i våningen fram till salongen, hvarifrån hördes ett infernaliskt larm.
Hon blef stående i den öppna dubbeldörren bakom portiérerna, fastnaglad af fasa, oförmögen att röra hand eller fot, med vettskrämda ögon stirrande på det ohyggliga skådespelet framför sig.
Kring väggarna lågo stolar och bord huller om buller och i de stora bokskåpen fanns inte en enda glasruta hel. Midt på golfvet stod fru Rosendelund blek och eländig att skåda. Hennes hår var tilltufsadt och hängde ner i ögonen, ena kinden var svullen, från en skråma på hakan sipprade blodet, hennes blus var en enda trasa och kjolen hade långa flängor. Hon stod med hufvudet hotfullt sänkt, händerna framsträckta och fingrarna utspärrade, som för att värja sig mot en väntad attack. Framför henne rörde sig hr Rosendelund af och an med smygande, listiga, vilddjurslika rörelser. Han hade kastat af sig rocken, skjortärmarna slängde i långa trasor omkring hans armar, kragen hängde ner på ryggen, håret reste sig kapprakt på hans hjässa, hans ögon voro blodsprängda, och mellan läpparna lyste de hvita tänderna som på ett rofdjur.
Plötsligt gaf han till ett rytande, tog sats och flög rakt på fru Rosendelund, som med mod och dödsförakt tog emot det ursinniga anfallet.
Under de närmaste ögonblicken såg fru Zätterblom endast ett dubbelhöfdadt mänskligt vidunder, som under de vildaste åtbörder rörde sig af och an i rummet, sparkade omkull möbler, törnade emot väggarna, plötsligt föll omkull och rullade rundt på golfvet som ett fullständigt kaos af fäktande armar och sparkande
