Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

54

Notarien kallsvettades — du store St. Antonius hvad skulle gamle Zätterblom säga, om han finge reda på eländet!

Först vid fyra-tiden på eftermiddagen kom notarie Corneliusson upp på sitt kontor. Han var inte arbetshågad och inte arbetsduglig och han tänkte inte arbeta. Han längtade bara efter deltagande människor, och han skyndade sig att utgjuta sitt kvalda hjärta för sina båda kamrater, notarierna Hjärtén och Saxgren. Särskildt uppehöll han sig vid, hvad den fördömde gamle bitvargen Zätterblom skulle säga och göra, om han finge reda på historien.

Hjärtén hvisslade sakta, knep ihop ögonen, snodde tummarne fundersamt om hvarandra och sände en frågande blick bort till Saxgren.

Saxgren blinkade gladt gillande tillbaka, och Hjärtén reste sig upp, gäspade och sade, att han skulle gå ut ett slag och få sig en näsa frisk luft. Fem minuter efter hans försvinnande hördes en ursinnig rigning på den Knifvanderska telefon, som notarie Corneliusson hade till åliggande att sköta.

Notarien ryckte till sig luren och hans vana öra uppfångade följande med en ondsint röst framhvästa ord:

»Det är grosshandlare Zätterblom. Hvad är det för historier jag hör om notarien, hva’??! Ni har blifvit utkastad från en af våra bättre restauranter, ni har ute på gatan antastat äldre aktningsvärda damer, ni har råkat i delo med polisen. Tror ni, att en person, som uppför sig på det viset, kan ha hopp om att bli upptagen som medlem i en aktningsvärd familj, hva??»

Notarien reste sig upp, blodröd i ansiktet och skälfvande i knävecken. Han bugade sig djupt och vördnadsfullt för telefonen, kippade efter luft och stammade: