56
Saxgren blef stående på trottoaren och svängde fundersamt spatserkäppen mellan fingrarne.
Så hvisslade han till en lång gäll hvissling — hvilken ypperlig idé!!
Med bevingade steg skyndade han tillbaka in i cigarraffären, öfvertygade sig om, att klockan icke var så mycket, att man behöfde frukta för att grosshandlare Zätterblom efter middagen hunnit tillbaka till sitt kontor och anhöll, att man ville be grosshandlaren, så fort han komme in, att ringa på notarie Corneliusson, som hade en ytterst viktig angelägenhet att rådgöra med honom om.
Efter väl förrättadt värf återvände notarie Saxgren upp till det Knifvanderska kontoret, där han mottogs med ett hånfullt och elakt leende af Corneliusson och en beklagande blick af Hjärtén.
Det var tyst i rummet och det låg oväder i luften. Af Corneliussons sätt att rafsa i papperen och skrapa med pennan kunde man förstå, att han satt och retade upp sig till en hög grad af ilska öfver det hänsynslösa gäckeri kamraterna drifvit med honom.
Strax efter det att klockan slagit fem ringde det åter i notarie Corneliussons telefon.
Han slet med raseri luren till sig och lade den till örat beredd på att återigen få höra en gyckelmakare utge sig för grosshandlare Zätterblom.
»Är det notarie Corneliusson?» hördes en gnatig och obehaglig röst. »Det är grosshandlare Zätterblom. Ni har önskat ett samtal —»
Notarie Corneliusson lutade sig tillbaka i stolen med luren mot örat.
»Jaså,» sade han med ett gäckande skratt, »det är gubben Zätterblom, som är ute och går igen. Goddag på dig, gamle skojare. Hur lefver världen med dig
