Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57

och din pösande gemål och din fagra dotter, hvars slantar jag snart skall taga hand om?? Hör du, gamle gosse, har du hört talas om, hvad jag gjorde i går kväll, hva’? Att jag var full som en kaja, att jag blef utkörd från stans finaste krog, att jag svängde om med en gammal mamsell och slog en polis gul och blå. Hvad säger du om svärsonen din, du gamla förhärdade syndare? — Jaså, du ringde af — nåja, du märkte, att jag genomskådade dig och förstod, att du var en utsändning från mina båda fina kamrater, Hjärtén och Saxgren. Jo-o, man kan inte hjälpa, att man har ett skarpt hufvud.»

Och notarie Corneliusson vände sig om och smålog ironiskt åt Hjärtén och Saxgren, som sågo välmenande och oskuldsfulla ut.

Knappa tio minuter senare klef Zätterbloms springpojke in på kontoret med ett egenhändigt bref till notarie Corneliusson från grosshandlare Zätterblom.

Notarien slet upp kuvertet och hans vettskrämda ögon flögo utefter raderna —.

»Ert uppförande är minst sagdt oförsynt. Ni ber, att jag skall ringa på er för en viktig angelägenhets skull, och när jag gör det öfverhopar ni mig och min familj med smädelser och skymford. Ni är tydligen full, men detta ursäktar er icke. Min dörr är hädanefter obevekligt stängd för er.

Jacob Zätterblom.»