en veckas tid nu medan han hade semester, skötte hushållet och visade att verkligen en person kunde rå med allt slafgörat.
Herr Blomsterblad var inte vidare förtjust öfver förslaget, men utsikten att för all framtid spara in en dyr tjänarinna talade latin på ett sådant sätt, att han slog till och sade ja.
Det blef den andra dagens morgon. Hr Blomsterblad uppfattade med sina halfslutna ögon att klockan var åtta.
»Se så!» sade han retligt, »nu har den där lata varelsen Soffi försofvit sig igen. Jag har ju sagt ifrån, att jag vill ha kaffet på slaget half. Det är inte mycket jag begär, men kaffet i ordentlig tid på sängen det är ett af lifsvillkoren för min trefnad.»
»Soffi har ju gått, snälla barn,» sade fru Blomsterblad gäspande, »och du har åtagit dig att sköta hushållet — gå upp och koka kaffet själf!»
Det svartnade för hr Blomsterblads ögon och han sjönk vanmäktig ihop bland kuddarne.
Så funderade han skarpt en stund, talade därefter hälsolära och beskref lifligt, hvilket gift för den mänskliga organismen kaffe är, och sedan nationalekonomi redogörande för hur många millioner kronor vi för det eländiga kaffet årligen skicka åstad till utlandet. På grund af hvad han anfört ansåg han, att morgonkaffet för någon tid borde indragas.
»Ämnar du inte gå upp???» frågade fru Blomsterblad ogillande. »Du har mycket att göra. Du skall borsta kläderna och skodonen —»
»Ska — ska — ska —?»
»Och du skall städa alla rummen», fortfor fru Blomsterblad lugnt. »Du vet, hur noga du är med att det är dammfritt, hur du går och stryker med fingret på dör-
