70
tacksam? Han betalade hundra i månaden för mat och två små kyffen till rum här i utkanten — det kunde sannerligen vara mer än nog. Och så drog kontrollören in genom Annefrids hvit- och grönmålade grindar och tog det lilla huset i besittning med så mycken barsk myndighet, som hade fröken Linas farfars far med svett och möda och många försakelser byggt upp det endast och allenast för hans räkning.
Och fröken Lina, som kunnat vara fri och oberoende och mått innerligt godt på sina små räntor, kröp ihop i de två minsta, tarfligast möblerade rummen och tänkte allt ifrån det hon uppstod på morgonen allt intill det hon lade sig på kvällen endast på, hur hon skulle kunna ge sin hyresgäst full och hederlig valuta för de hundra kronor han den förste i hvarje månad, utan ett ord och utan en blick, lade vid hennes tallrik.
⁎
Kontrollören tyckte om rosor och inte om några andra blommor, och så småningom lät fröken Lina de gamla blommorna, som hon varit van vid, ifrån det hon var barn, maka åt sig och rosor komma i stället, tills hela trädgården slutligen var som en enda rosengård. Rosor hvart man såg, hvita, gula, röda rosor och alla nyanser däraf, rosor, lätta och eleganta, med endast några få blomblad, som käckt och fritt gungade öfverst på den fina stjälken, rosor, dubbla och fasta, som läto det tunga hufvudet till hälften sjunka. Staketet doldes af en rosenhäck och på befallning af fröken Lina föll trädgårdens lummigaste lön, för att klängrosorna utanför kontrollörens fönster skulle få mera sol. Och tacksamma för gåfvan sköto rosorna fart som aldrig tillförne, slingrade sig behändigt uppför gallerverket,
