som »mamsellens» konstförfarna fingrar uppsatt, och när fönstret stod öppet, sände de en och annan strålande och gladlynt blomma in mellan gardinerna för att — dock alltid förgäfves — söka locka fram ett erkänsamt leende från konstrollörens ättiksura ansikte.
Hvarje morgon, när han gick till sitt arbete, bröt kontrollören en ros för sitt rockuppslag, och när han på eftermiddagen kom hem, gjorde han en rond i trädgården för att undersöka, om rosorna blifvit ordentligt omsedda och vattnade, allt under det han funderade på, hur det skulle sett ut här inne, om inte han öfvervakat det hela.
Att kontrollören var en ovanligt renlig och ordentlig människa kom fröken Lina mycket snart underfund med, och det blef ett af hennes största bekymmer, hur hon skulle kunna hålla det så fint och propert åt honom, som han hade rättighet att fordra för de där hundra kronorna. Hon gjorde ett märke under bordskifvan för att få just den sidan inåt soffan, kontrollören önskade, hon mätte upp afstånden med aln för att få möblerna att stå precis på de för dem bestämda platserna, och när hon nalkades skrifbordet, darrade hon från hufvud till fot vid tanken på, att hon kunde råka förändra det inbördes afståndet mellan sakerna där.
Trots allt detta lyckades hon aldrig vara sin hyresgäst till lags. Hvar gång kontrollören kom hem från sitt arbete, hörde hon honom sucka där inne i sina rum, sucka och pusta och mumla. Så drogs det på stolar, flyttades på småsaker, och till sist öppnades dörren, och i öppningen visade sig kontrollörens mulna ansikte med de missbelåtna hängande mustascherna. Kunde han få låna en dammhandduk, en ren dammhandduk??
Med maten var det också en sorglig historia. Kontrollören hade aldrig talat om, hvilka hans favoriträt-
