74
allt djupare, och mera olycksbådande för hvar gång kontrollören bad om dammtrasan eller gjorde något annat, som fru Beata fann mindre tillbörligt och icke på sin plats.
På tredje dagen drog hon fröken Lina ner bredvid sig i soffan, såg henne in i ögonen, som voro rödkantade af gråt, och sade med en ton af det mest absoluta ogillande:
»Men, kära barn, hvarför har du den där grobianen gående här?»
Fröken Lina ryckte till och gjorde en förfärad åtbörd bortåt dörren till kontrollörens rum.
»Det är ditt hus, fortsatte fru Beata utan att låta sig bekomma. »Hvarför visar du honom inte på dörren?»
Mamsellen sjönk alldeles ihop och såg så liten och skuldbelastad ut.
»Han betalar hundra i månaden.»
Fru Beatas öfverläpp krökte sig spotskt.
»Nå, än se’n? Behöfver du hans pängar? Har du inte utan dem tak öfver hufvudet? Har du inte nog af dina räntor?»
»Jo-o-o,» medgaf fröken Lina dröjande, och hennes ansikte fick vid denna framställning af saken ett mycket häpet och förvånadt uttryck. Hon behöfde verkligen inte de där förfärliga hundra kronorna, som hon ändå aldrig, aldrig i lifvet kunde göra rätt för!
»Och att tänka sig,» fortfor fru Beata med stigande hetta, »att du i tio års tid gått och tagit emot snubbor och snäsor af den där! Har du inte?»
»Jo-o-o,» kom det mycket tyst och mycket långsamt från mamsellens darrande läppar.
»Låt honom flytta! Låt honom smaka på hur det är hos andra! Låt honom riktigt pröfva på det —»
