Varelser, enfaldiga, lata, oordentliga, stackare, som inte kunde reda sig själfva i lifvet, men som voro sluga nog för att räkna ut, att de kunde lefva som parasiter på männen, låta dem slita och släpa. »Mamsellen» hade han särskild aversion emot, eftersom hon var det kvinnfolk, omständigheterna tvingade honom att ha att göra med.
Hur hon såg ut, visste han inte; han brukade aldrig se på henne, men för öfrigt kände han henne till punkt och pricka. Hon saknade totalt ordningssinne, hon kunde faktiskt inte gå in i hans rum, utan att sätta stolarne på sned, dra ner bordduken åt ena sidan och ställa till en riktig Jerusalems förstöring på hans skrifbord. Något förstånd på matlagning det hade hon då inte häller. Maten var för salt eller för litet salt, och flugor och småkrafs —
Tio långa år hade gått. Kontrollören hade fått gråa flammor i det korpsvarta tillbakastrukna håret, och kring den stränga munnen låg ett orubbligt drag af missnöje med allt i denna eländiga värld och i synnerhet med allt innanför Annefrids hvit- och grönmålade grindar. Fröken Lina hade blifvit en fyrtioåring med fyllig gestalt, ett finhylt, godmodigt ansikte och ett par blåa vänliga, ängsliga ögon, som tycktes vilja be om förlåtelse för allting.
Hände det så, att fröken Lina fick besök af sin syster, som var gift uppe i Norrland, och som hon inte sett sedan föräldrarnes död för tio år se’n.
Fru Beata var en fullkomlig motsats till sin syster, liflig och hurtig och med ett visst något öfver sig, som skvallrade om, att det var hon, som styrde det norrländska hemmet med man, barn, tjänstefolk och allt.
De två första dagarne sade fru Beata ingenting om förhållandena i huset, men vecket mellan ögonen blef
