78
mot staketet. Allt var sig likt — det hvita huset med de gröna fönsterbågarne skymtade fram mellan träd och buskar, gräset låg mjukt och fint, de guldgula sandgångarne voro konstmässigt krattade, och där gick mamsellen och satte stora strutar af tidningspapper öfver törnrosorna för att skydda dem mot nattfrosten. — Ja, det var mamsellen, som gick där — det slog honom hur ungdomligt och lätt hon rörde sig, och hur frisk den solbrända kinden var som hon vände åt honom.
Nu gjorde hon en rörelse, såg upp och mötte hans ögon. En lätt rodnad spred sig öfver hennes ansikte, hon hälsade med ett gladt litet leende, närmade sig och räckte honom öfver staketet de fyra högröda rosor hon just skurit af.
Han såg på henne med en genomträngande blick. Nej, hån kunde det inte vara — hennes ögon voro för goda till det. Så bugade han sig stelt, grep rosorna, mumlade något otydligt, lyfte på hatten och skyndade bort.
Men från den dagen gick kontrollörens väg till och från posten alltid förbi Annefrid, och ödet fogade det vanligen så, att fröken Lina just vid de tiderna befann sig i trädgården och i närheten af det staket, kontrollören hade att passera. Och för det mesta fick dagens vackraste ros då lämna sin buske och vandra öfver staketet till kontrollör Simonssons rockuppslag. Det hände också vid sådana tillfällen, att kontrollören blef stående för att prata bort en stund, och att det ättiksura draget kring hans mun vek undan för ett leende, som gjorde hans ansikte till något af det vackraste fröken Lina kunde tänka sig.
En dag i midten af september stannade inte kontrollören vid staketet utan fortsatte bort till grinden, in i trädgården och fram till »mamsellen», som med lätt
