Men han själf! Hvad skulle han göra? Stolen gick allt häftigare af och an —
På kvällen lämnade kontrollören sina rum, efter att ha betalat hyran för en månad, och flyttade bort till ett hotell. Lukten af damm från de sällan piskade mattorna och sängkläderna, springet i trapporna och all oron för öfrigt drefvo honom redan följande dag därifrån och bort till ett pensionat, efter beskrifningen att döma ett sannskyldigt paradis. Efter två dagar hade han fått öfvernog af »paradiset» och hamnade hos en änkefru, som gjorde lifvet så surt för honom, att han måste ta sitt pick och pack och fly.
Kontrollören kände sig som ett träd, lösryckt från stranden och slungadt ut midt i den hvirflande strömmen. Hvart skulle han ta vägen, hvar skulle han söka lugn och ro? Han hade försökt tio ställen och råkat värre och värre ut. Med stigande bitterhet tänkte han på »mamsellen». Hvilket infamt kvinnfolk! Att efter tio långa år öppna dörren för honom och be honom gå — gå! Det var ett streck så svart, så svart, att han ville kväfvas af vrede vid tanken därpå. Det hade varit si och så med åtskilligt på Annefrid, men han hade vant sig vid stället, vant sig vid de små nätta rummen, vid tystnaden, vid stillheten under lönnarne, vant sig vid själfva mamsellen, vant sig vid rosorna, vid allt —!
Han reste sig häftigt, hostade för att få strupen klar, grep hatt och käpp och rusade ut. Det blef för outhärdligt att sitta här i detta fördömda rum, där allt från det största till det minsta gaf ifrån sig den mest intensiva vantrefnad.
Han gick och gick utan mål, tog af till vänster, svängde åt höger — hur hade han kommit hit? Där låg ju Annefrid — det hvit- och grönmålade staketet — rosenhäcken bakom. Han gick närmare och stödde sig
