till Halling? — Han hade ingen orsak att hjälpa henne, och om han gjorde det, så vore han ju jäfvig i alla fall. — Dra Figge inför rätta? — För att folk skulle tro, att han blifvit instruerad! — Nå, om hon skulle låta allt ha sin gång och med stolt förakt bära förkastelsedomen? Försaka sin ställning, som det kräft långa år af arbete för att vinna, bli undanpetad af prostinnan, bli till noll och intet — nej, aldrig, aldrig i lifvet! Hvad som hälst hällre än det!
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
Det blef dödstyst inne i förmaket, då fabrikörskan Brumberg med gyckel i ögat och ett spefullt drag om munnen trädde öfver tröskeln.
»Jag ber tusen gånger om ursäkt,» log hon, »att jag stiger på så här objuden, men jag visste ju inte om kafferepet. Och så — ja, käraste min Malla, jag råkade höra din lilla nätta historia, och nu måste jag rättfärdiga mig inför dig och er alla.
Historien är sann från början till slut, men uttydningen — åh, käraste — så alltför galen! Du såg mig och jag undvek dig, inte för att jag hade ondt samvete, utan därför att jag hade viktiga saker att tänka på och ej var hågad för samspråk. Jag träffade vidare jägmästare Halling och följde med honom upp, men något otillbörligt ligger väl icke däri — säg, kära vänner — han är ju — min dotters fästman!»
»Ah!» Det gick som en susning öfver flocken.
»Låt mig förklara mig,» bad fabrikörskan, nu allvarlig och myndig som vanligt. »Ni vet, att Halling länge visat min dotter stor uppmärksamhet. Nå, för en tid sedan bad han så om hennes hand. Anna var fästad vid honom, och själf värderade jag honom högt. Dock ansåg jag, att ett giftermål mellan två så unga människor var något mycket allvarligt, rädd som jag var, att
