denne skulle drifva på att amiralerna fullgjorde konungens befallning.[1]
Häraf synes huru obestämda formerna ännu voro, hvilket förhållande fortfor ända till dess riksamiralen genom 1634 års regeringsform erhöll en bestämd instruktion och sitt verksamhetsområde tydligt utstakadt.
11/6 1602–1611. Riksamiral: Axel Nilsson Ryning.
17/6 1610– 10/1 1612. Öfversteamiral: Göran Nilsson Gyllenstjerna.
10/1 1612– 24/8 1618 Riksamiral: Densamme.
1612–1614 Riksviceamiral: Hans Klasson Bjelkenstjerna.
11/7 1620–17/3 1650 Riksamiral: Karl Karlsson Gyllenhjelm.
Likasom konungen hade funnit sig ej kunna ensam upp bära riksförvaltningens alla detaljbestyr, så insåg man snart nödvändigheten att tilldela riksamiralen ett biträde. Ett sådant var den år 1612 förordnade riksviceamiralen Hans Bjelkenstjerna och ett sådant erhöll ock riksamiralen Gyllenkjelm år 1620 i ryttmästaren öfver Uplandsfanan Klas Larsson Eleming, hvilken då utnämdes till "underamiral". Ehuru blott 28 år gammal, visade han snart genom sin stora duglighet, huru lyckligt detta val var för flottan. Riksamiralen hade visserligen ensam beslutande rätt, men han var sjuklig och vistades ej, som ofvan är nämdt, så ofta i Stockholm, och så blef den kraftige Klas Fleming själen i flottans styrelse. Förnämligast är det väl hans förtjenst, att när Gustaf Adolf år 1630 gick öfver till Tyskland att deltaga i det trettioåriga kriget, det fans en flotta, som kunde upprätthålla den nödvändiga förbindelsen med Sverige.
Amiralitetet, hvarmed här förstås formen för flottans öfverstyrelse vid öfvergången från en ensamt styrande riksamiral till embetsverket amiralitetskollegium, kan således spåras från år 1620. Denna benämning börjar ock nu förekomma i handlingarne, såsom i 1622 års utskrifningsförordning, som innehåller bland annat, att ett exemplar af utskrifningslängden skall lemnas till "admiralitetet" och att båtsmännen skola för framtiden blifva boende vid "admiralitetet" i Stockholm.[2]
