någon mot förbud flyttar derifrån, så äro hemkallspenningarne förverkade“.[1]
Vid hvarje komplettering erhöllo kompanicheferna befallning att noga tillse, det folket höll sig hemma på roten. De karlar, som detta ej gjorde, skulle skrifvas till enskilda båtsmän i vintervakten.[2]
Uppfordring.Föreskrifter om folkets uppfordring meddelas i 1644 års sjöartiklar: “När kaptenen får order af amiralitetskollegium att uppfordra sitt kompani, skall han verkställa detta efter de rullor, han af kollegiet erhåller. Så snart han anländt till Stockholm med kompaniet, skall detta mönstras, nya rullor upprättas och deri antecknas alla förändringar sedan sista mönstringen. Efter mönstringen skall folket genast fördelas på skeppen, hvarvid iakttages, att icke alla från samma stad eller socken sättas på samma skepp, på det, om skeppet förloras, icke en stad eller socken måtte på en gång mista allt sitt folk“.[3]
Någon tur och ordning kompanierna emellan iakttogs icke vid uppfordringarne. I krigstid föll det af sig sjelf att alla kompanierna uppfordrades, men i fredstid synes slumpen hafva varit icke alldeles främmande vid besluten, om hvilka kompanier, som skulle uppfordras. Vestgöta kompani t. ex. synes icke hafva varit någon gång uppfordradt under åren 1648—1654, men Södermanlands kompani fem gånger under samma sju år. Under åren 1661—1665 uppfordrades Södermanlands kompani i stället icke någon gång. Smålands kompani uppfordrades hvarje af åren 1640—1644, men icke alls under åren 1650—1653. Ålands kompani uppfordrades hvarje år under 1637—1646, men ej under 1650—1652 och 1667—1670 o. s. v.[4]
Det orättvisa i en så ojämn fördelning af uppfordringstungan insågs af amiralitetskollegium och ansatser gjordes flera gånger att råda bot härför. Så beslöts år 1664, att man i allmänhet skulle söka ordna uppfordringarne så, att hvarje kompani uppfordrades blott hvart tredje år.[5] Några år derefter uppdrogs åt holmamiralen Richard Clerk och kommisarien Johan Lang att afge förslag till en uppfordringsplan, så att det ena kompaniet ej uppfordrades oftare än det andra.“[6]
