ransaka efter afgångne och orsakerna dertill, antingen
de afgått genom döden, rymt eller afskedats för oduglighet
samt inhemta underrättelse om hvilken, som under vakansen
uppburit hemkallspenningarne;
mönstra och förteckna alla gamla afskedade båtsmän i
landsorten, som hade underhåll ur armbössan; samt
ingifva till k. maj:t en utförlig relation om förrättningen.[1]
Redan vid första generalmönstringen år 1652 befans huru nödvändiga dessa mönstringar voro för att stäfja missbruk. Af rapporterna från detta års mönsterherrar[2] finner man t. ex. att det i Vestergötland var med kaptenens begifvande brukligt, att ny karl lejdes vid hvarje uppfordring och rotarne emellan uppfordringarne voro vakanta. Göteborg ville icke alls underkasta sig båtsmanshåll. Inom Finland höllo adelsmän, prester och kronobetjänte alla tillhopa, så att det var nästan omöjligt att erhålla någon upplysning. Östgöta-kaptenen Sven Israelsson hade, som ofvan är nämdt, ej inväntat mönsterherren, utan rymt sin väg.
Utom skjutsersättning, som utbetalades i räntekammaren, egde mönsterherren att till sitt underhåll under resan uppbära fyra öre s. m. (1⁄8 daler) af hvar hel gård och i proportion af de mindre; “och förmodar k. maj:t att städerna icke undandraga sig att gifva mönstringscommissarien fri förtäring, så länge han mönstrar deras båtsmän“.[3] Kompanicheferna, som medföljde, hade blott sin skjutsersättning.
Hemvist.Hemkallsfolket fick icke utan tillstånd aflägsna sig från roten, än mindre taga sig andra hem. Det heter härom i 1652 års generalmönstringsinstruktion: “K. maj:t förnimmer med misshag, att en del båtsmän och bösseskyttar af hemkallsfolket öfvergifva sina hemvist och med hustrur och barn draga till Stockholm och andra sjöstäder, hvarest männen taga hyra på främmande fartyg eller lemna tjensten af annan anledning, hvarigenom de öfvergifna hustrurna och barnen blifva nödgade att uppehålla sig med tiggeri, derför skall enhvar stanna vid och hafva sitt hemvist, der han har sitt hemkall och rotarne underrättas vid mönstringen, att der
