ansåg man sig ej böra invänta öppet vatten för Norrlands kompanis uppfordring, utan denna skulle ske med skjuts enligt tågordningen.[1] På samma sätt uppfordrades kompaniet 1678.[2]
I äldre tider hade en hvar, som reste i kronans ärenden, fri skjuts och gästning. Efter många fåfänga försök lyckades allmogen vid 1642 års riksdag att befria sig från denna svåra tunga mot erläggande af s. k. skjutsfärdspenningar. Dock skulle fri skjuts och gästning fortfarande tillgodokomma tågande krigsfolk.[3] Landshöfdingarne hade att utfärda de nödiga orderna till bönderna för truppens transport. Kaptenen skulle hafva tre skjutshästar, båtsmännen fri forderskap och skjutshästar för sin tross enligt skjutsfärdsordningen.[4]
Uppfordringarna egde i de allra flesta fall rum på våren, “så snart isen skjuter“. Den 1 maj var den vanliga inställelsedagen på Skeppsholmen. Hemlofvet skedde vanligen i september eller oktober och hemresan verkstäldes på samma sätt som uppresan.
Med kompaniet hemförlofvades äfven de sjuke, så vidt de kunde gå eller föras på lodjor.[5]
Till förstärkande af vintervakten på Skeppsholmen hände ock att något kompani uppfordrades på hösten, vanligen d. 1 oktober och hemförlofvades i maj följande år. Detta inträffade flera gånger med Södermanlands, Gotlands, Ålands och Norrfinlands kompanier, dock icke mera än ett kompani åt gången.[6]
En långvarig uppfordring blef den, hvartill Gotlands kompani uppfordrades d. 1 april 1676. Folket kunde ej hemförlofvas förr än d. 1 dec. 1679, emedan danskarne inkräktat deras ö.[6]
Afsked.Sjöartiklarne af år 1644 föreskrifva, att båtsman eller bösseskytt må “förlofvas ur tjensten“ blott vid amiralitetet och med riksamiralens eller den amirals afskedspass, hvars regemente karlen tillhör. Giltiga orsaker för afsked voro sjukdom och ålderdomssvaghet.[7] Rätt att bevilja afsked tillkom äfven generalmönsterherre under mönstring i landsorten.
Sålunda infördes i orderna för kompanicheferna om
