kompaniernas komplettering, att i fall några sjuka och förlamade båtsmän funnos, som ingen tjenst kunde göra, skulle kaptenen tillsäga deras rotehållare att hålla friska och dugliga karlar i beredskap att i stället inskrifvas, så snart de odugliga blifvit afskedade vid amiralitetet i Stockholm eller vid generalmönstring i landsorten.[1]
Äfven om någon af hemkallsfolket ville lega karl för sig, så fick ej kompanichefen bevilja sådant, utan amiralitetskollegium, “på det kollegiet måtte få se, hvad karl kommer i stället“.[2]
När slutligen en gammal och sjuk båtsman lyckats blifva fri från kronans släpsamma tjenst, så fick han ej alltid sitt afskedspass utan ytterligare utpressningar. Härom innehåller amiralitetskollegiets protokoll d. 18 dec. 1661: “Regementsskrifvaren Nils Holm fick befallning att icke lemna båtsmännens afskedspass till deras kaptener, ty somliga af dem bruka stort underslef dermed, i det de låta båtsmännen köpa dem af sig för stora penningar, 10, 12 à 16 riksdaler eller ock taga de ett par oxar för passet, såsom kapten Kinnaird i Vestgöta kompani, utan passen skola fås af båtsmännen sjelfva här in loco eller sändes dem hem med deras kamrater.“
Af denna framställning om båtsmanshållets inrättande
framgår huru tåligt den svenska och finska bonden fördragit
den ena tungan efter den andra, som egenmägtigt pålades af
statsmyndigheterna, såsom småpersedlarne år 1645, lodjor af
ek eller lodjepenningar 1652, stuga 1653, månadskost vid
uppfordring 1656, fördubbling 1657 samt hängmatta och täcke
1675. Denna offervillighet framstår så mycket bjertare mot
bakgrunden af egennyttan hos de främre stånden, hvilka till
det yttersta höllo på sina privilegier och rättigheter.
