Månsson och var blott afsedd för styrmän. Han fick under sitt befäl pinassen Fenix och skulle på denna intaga medelstyrmän och lärstyrmän för öfningsexpedition åt Finlands, Narvas, Nyens, Revals och Rigas farvatten samt östgöta och Smålands skärgårdar ända nedåt tyska och mecklenburgska kusterna.[1] Sedan förekommo dylika lotsöfningsexpeditioner med flottans styrmän år 1661 i Finlands farvatten och 1670 i Stockholms skären.[2]
Men sådan öfning, som endast kan vinnas genom exercisexpeditioner, var ej denna tid flottans befäl och manskap förunnad. Båtsmännen kommo alldeles oöfvade ut på skeppen. Deremot fingo bösseskyttarne lära sig någon exercis. Arklilöjtnanter och konstaplar utskickades i landsorten för att öfva dem i skjutandet med trepundiga stycken.[3] De öfvades äfven i skjutande med musköter mot skifva eller påle.[4] Men någon verklig öfning i fredstid kunde ej folket få, då någon öfningsexpedition ej anordnades. Den framsynte och duglige amiralen Mårten Ankarhjelm i Göteborg föreslog visserligen år 1648, att han skulle få gå ut med två skepp att kryssa i Nordsjön och åt Norge för att meddela officerare, underofficerare och styrmän någon kunskap i navigation. Förslaget hänsköts af amiralitetskollegium till drottningens afgörande,[5] men ledde ej till något resultat.
Sedan kom frågan om folkets öfvande i fredstid ej på tal förr än under Karl XI:s förmyndarregering. Det skedde år 1663 i sammanhang med ett väckt förslag att hemta salt från Portugal för kronans räkning och upplägga ett reservförråd deraf för dyra tider. Det yttrades då i rådet, att “skeppen fara bättre i seglation än ligga stilla och skeppsfolket finge öfning utan någon hazard, emedan skeppen skulle assureras.“[6] Det stannade dervid, att några af kronans skepp med befäl och besättning sedermera uthyrdes till enskilda för import af salt.
Slutligen trodde man sig år 1666 hafva funnit ett både verksamt och billigt medel att få folket öfvadt. Då förordnades, att en tredjedel af besättningarne å köpmansskeppen
