från sitt embete för “irregulare lefverne och excesser“, men tilläts qvarstå till den 1 maj 1675, för att under tiden skaffa sig någon lägenhet i sitt Vexiö stift, till hvilket amiralitetskollegium ville rekommendera honom.[1] Det lyckades äfven att få honom placerad såsom kyrkoherde i Jerstorps församling af nämnda stift.[2]
Det naturliga och vanliga sättet för amiralitetspredikanternas afgång var befordran till pastor i någon församling af det stift, i hvilket de hade infödingsrätt. När något sådant tillfälle yppade sig, sparade amiralitetskollegium icke på rekommendationer. Kollegiets registratur öfverflödar af dylika, än till kongl. maj:t och än till vederbörande konsistorium eller biskop[3], ofta nog med lyckligt resultat. Till och med två amiralitetspredikanter, som afskedats för “otidigt lefverne“, hjelptes med rekommendation till deras biskopar.[4] Och konungen skref på amiralitetskollegiets framställning år 1680 till erkebiskopen och begärde, att amiralitetspredikanten Olof Amneus måtte nämnas till kaplan i Storkyrkan i Stockholm.[5]
Enligt tidens eklesiastika rangskala voro amiralitetspredikanterna likstälda med kaplanerna i Stockholm. Amiralitetskollegium sökte att få häri någon förbättring och hemstälde hos kungl. maj:t, att de måtte få rang näst efter kyrkoherdarne och K. maj:ts egna hofpredikanter, men före alla kaplaner.[6] Efter närmare ett års betänketid resolverades härpå, att hebdomarien eller den, som förrättar veckotjensten, skulle i publika akter och processioner få följa på hofpresterna, men de andra skulle taga rum bland kaplanerna i S:t Jakob.[7]
Med anledning af att Ladugårdslandet skulle blifva en
egen, under amiralitetet lydande, församling, förordnade
amiralitetskollegium d. 28 juli 1674:
att bland amiralitetspredikanterna skulle förordnas en,
som jemte superintendenten skulle hafva inseende öfver
gudstjensten både i den nya kyrkan på Ladugårdslandet och i
gamla amiralitetskyrkan (“holmkyrkan“);
att denne primarius bland predikanterna skulle vara
befriad från sjöresor;
