af amiralitetet en gemen mans lön och underhåll.[1] Han bodde i en liten stuga bredvid kyrkan.
I denna hölls högmessogudstjenst och aftonsång hvarje sön- och helgdag samt korum hvarje morgon. Vid detta senare sjöngs först en psalm, så upplästes en psalm ur Davids psaltare, hvarpå följde bönen “Barmhertige Gud“ etc., morgonbön, förbön för högsta öfverheten, för “herrarne vid amiralitetet“, alla betjente och skeppsflottan, Fader vår, Välsignelsen och afslöts med en psalmvers. Hebdomarien (presten, som hade veckan) skulle komma så tidigt tillstädes, att korum kunde sluta så, att folket kom i rätt tid till sitt arbete på Skeppsholmen.[2]
Ladugårdslands församling.Ofvan är nämdt, att då S:t Jakobs kyrka blef färdig år 1643, inrättades Jakobs församling och fick amiralitetssuperintendenten till sin kyrkoherde. Men som Ladugårdslandet hörde till amiralitetsförsamlingen och någon gränslinie ej fans mellan Jakobs församling och Ladugårdslandet, så uppkom “confusion med kyrkogången och presternas rättigheter“. För att afhjelpa detta förordnade drottning Kristina år 1653, att S:t Jakobs och amiralitetets församlingar skulle vara alldeles åtskilda, så att sjöfolket, officerare och gemene, som bo på Ladugårdslandet och malmarne, skulle alla höra till amiralitetsförsamlingen, utgöra sina påskpenningar m. m. allenast till amiralitetspredikanterna och hafva sina bänkrum i holmkyrkan.[3]
Emellertid började Ladugårdslandet att befolkas äfven af andra än kronans sjöfolk och man blef angelägen att helt och hållet utestänga S:t Jakobs presterskap från Ladugårdslandet. Derför inkallades amiralitetspredikanterna d. 19 dec. 1670 inför amiralitetskollegium och tillspordes, “huruvida de voro villiga att, förutom gudstjensten i holmkyrkan, äfven uppehålla sådan i den nya brädkyrkan på Ladugårdslandet? Härpå svarades: ja. Derpå tillspordes de om superintendenten mäster Måns Pontinus vore tillfreds med, att en särskild församling blir på Ladugårdslandet? Svarades att han är dermed tillfreds och önskar dem lycka till det nya verket. Härmed befalldes dem att träda af. Sedan påminde sekreteraren att
