uppdrog k. maj:t åt öfverståthållaren att anvisa amiralitetskollegium någon plats, hvarest döda båtsmän kunde begrafvas, på det Valdemarsön (Djurgården) måtte derifrån förskonas.[1] Med öfverståthållarens begifvande intog kollegiet till en sådan begrafningsplats en tomt, som var "något ur vägen“ och låg “utom trädgårdarne på Ladugårdslandet“. Inom ett år hade der redan begrafts sexhundra lik.[2] Denna plats är för närvarande den s. k. Stureparken i qvarteret Björken å Östermalm.
Sorunda pastorat.Sedan pastorn i Sorunda församling[3] amiralitetssuperintendenten Andreas Johannis Nycopensis år 1643 blifvit pastor i S:t Jakob, begärde amiralitetskollegium hos biskopen i Strengnäs, att han ville utnämna amiralitetspredikanten Anastatius Andreæ Calmarensis till pastor i Sorunda, enär denna församling enligt konung Gustaf Adolfs förordnande lydde under amiralitetet.[4] Så skedde.
Derefter utfärdade drottning Kristina år 1653 en “confirmation för amiralitetet på Sorunda pastorat“. Detta skulle allt framgent ligga och lyda under amiralitetet, så att när det blef ledigt, skulle alltid den bäst meriterade amiralitetspredikanten förordnas till dess pastor.[5]
Detta klara påbud oaktadt, ansåg amiralitetskollegium säkerheten bjuda att, då Sorunda pastorat år 1670 blef ledigt, ingå till kungl. maj:t med begäran om en ytterligare konfirmation.[6] Denna erhölls äfven, ehuru med den modifikation, att kollegiet skulle föreslå församlingen tre amiralitetspredikanter, af hvilka församlingen egde välja en.[7] Tillfölje häraf skref amiralitetskollegium till församlingen, att hon skulle efter utförda profpredikningar välja till sin pastor någon af amiralitetetspredikanterna Per Prosperius, Gustaf Mörk eller Mattias Hernelius.[8] Ingen af dem blef likväl vald. På kollegiets klagomål häröfver resolverades, att “kungl. maj:t vill icke betaga dem af ridderskapet och adeln, som hafva jura patronati i Sorunda församling, den rätt deraf följer, lärande de förmodligen vid utöfvande af denna rätt
