reflektera på dem vid amiralitetet, som kunna vara capabla och till pastoratet tjenliga“.[1]
Detta var icke annat än ett maskeradt återtåg. Kungl. maj:t drog sig tillbaka, när en starkare magt, de adliga privilegierna, uppträdde på scenen.
10.
HELSOVÅRD.
Denna tids helsovård var af ett mycket enkelt slag.
Någon hygien var ej känd. Några allmänna föreskrifter
meddelades icke om skeppens rengörande och hållande i ett sundt
skick. Följden blef, att kort efter sedan skeppen mottagit
friska besättningar, blefvo många sjuka och mångdubbelt
flere föllo offer för brist, umbäranden och vanvård, än för
fiendens vapen.
Ombord.Då amiral Erik Ryning låg år 1635 med flottan utanför Danzig, skref han d. 2 augusti till amiralitetskollegium, att ett par hundra man af folket voro sjuka och hade dött af “en smittosam brännesjuka och stark näsblod“.[2] Tre veckor derefter skref Ryning, att nu hade sjukdomen alldeles tagit öfverhand, sedan folket under fjorton dagar ej haft annat än saltvatten att dricka. Han bifogade en uppgift å besättningsstyrkan, enligt hvilken af 1,357 man 641 voro sjuka, 74 döda och blott 642 man friska.[2] När Ryning sedermera hemkom, afgaf han d. 17 sept. i rådet en berättelse om sin expedition. Han yttrade då bland annat, “att mycket folk hade af en häftig och underlig sjukdom dött på flottan“ och att han icke kunnat segla hem, om ej riksmarsken Jakob de la Gardie sändt honom 250 knektar att besätta skeppen med.[3]
År 1644 hade flottan under amiral Klas Fleming äfven ganska många sjuka. Då flottan i juli låg i hamnen vid Kristianspris, hade de sjuka blifvit förda till Kiel, hvarvid
