blott vatten och bröd: tretton man hade under natten dött på skeppet.[1]
Samma klagan öfver den stora sjukligheten ombord upprepades, då hela flottan första gången efter 1660 års fred gick till sjös i okt. 1675. Expeditionen varade blott tio dagar, men sjukantalet uppgick det oaktadt vid återkomsten till Dalarö till 2,618 man af 10,563, som var besättningsstyrkan.[2] I Dalarö dogo dagligen en mängd båtsmän, hvarför amiralitetskollegium befalde, att en del sjuka skulle inqvarteras hos bönderna på Vermdö och återstoden föras in till Stockholm att vårdas.[3] Vid kollegiets sammanträde d. 8 dec. 1675 inlemnade regementsskrifvaren förslag öfver båtsmännen, innehållande att 900 voro döda och 800, “som man intet vet besked oppå“. Amiralitetsrådet Hans Hansson Clerk mente, att af de 800 icke många lefva.[4] Den 15 december vidtogs den gamla beqväma utvägen att hemförlofva 1,000 båtsmän, af hvilka de flesta voro sjuka.[4]
För att förekomma den ständigt återkommande stora sjukligheten på flottan, föreskrefs i amiralen Lorents Creutz instruktion för 1676 års sjötåg, att han skulle förordna vissa skepp för de sjuka, på det de icke må “inficiera“ de friska på de andra skeppen och på det dem måtte gifvas bättre mat och skötsel; blifva de icke friska, kunde de sättas i land här och der på rikets kuster.[5] Emellertid blef resultatet icke mycket bättre, ty när Creutz flotta, eller större delen deraf, kom tillbaka till Dalarö, så befans vid mönstring d. 26 juni, att af 4,898 man voro 1,102 “sjuka och qvästa“ samt 141 man “döda och ihjälskjutna“.[1] Rådet befalde, att alla sjuka skulle lemna flottan i Dalarö; de, som voro behäftade med smittosam sjukdom, skulle föras på lodjor in till Stockholm och läggas i vissa hus, men de öfriga förläggas hos bönderna i orten. Dessa skulle erhålla den kost, som tillkom de sjuke, mot det att de vårdade och underhöllo dem.[6]
Efter hemkomsten från 1677 års expedition mönstrades besättningsstyrkan i Dalarö den 26 juli och befans, att af 1,896 man voro 240 sjuka.[7] Äfven nu förlades de sjuka hos
